Har ni någon gång varit med om att svälja er stolthet för en person som inte är värd det? Har ni tänkt på hur lätt det händer, att vi sväljer vår stolthet. Har ni märkt hur vi blundar för saker som vi egentligen aldrig förut hade accepterat, varför? En fråga jag kommer fortsätta att ställa mig själv.
Vi väljer att inte lyssna på våra vänners åsikter även om vi någonstans långt där inne vet om att det dom säger är rätt, just för att vi "bryr" oss och vill få fram det goda i varje människa. Vi vill jobba på den dära tilliten som egentligen aldrig funnits där. Vi vill helt enkelt ge det en till chans, cuz' maybe he just caught you by surprise the first time that you looked into his eyes.
Vi väljer att inte säga vissa saker, just för att vi inte vill starta ett utav dom dära bråken som vi är så trötta på. Vi förlåter saker som för bara några månader hade fått oss att go crazy. Såna saker vi ständigt påminner våra vänner om att aldrig acceptera, som svar får vi -Men du gjorde ju det?
My point is, that maybe I did. But that doesn't mean that you should. Vi vet allihopa vem våra vänner är, det visar sig förr eller senare. När du når den tid då du vet vilka dina riktiga vänner är. Så lyssna på dom. Grejen är den, att dom som står och kollar på vid sidan om ser mer än du som står mitt i det hela.
"ibland är de svårast att sätta en punkt där den ska vara, istället använder vi oss av kommatecken för att förlänga något, som borde ha avslutats för längesen."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar