Tamo gdje jednom puklo je, zaspalo srce je.

Jag sitter här tillsammans med Raghad, med varsin dator i knät lyssnar vi på whitney houston- i will always love you.
So, as the philosopher that I sometimes get I slowly but surely faded into my own little world. Hur mycket är du villig att ta? Att blunda för?

En vän till mig sa här om dagen "Det är inte längre en blind kärlek, det har snart gått två år och du är mer än medveten om allting. Om allt som väntar och kan hände- det som kommer att hända.." Det var inte orden utan betoningen på dom som fick mig att tänka på det som jag för bara några dagar sen valde att glömma bort igen..

Jag tror inte att jag bara talar för mig själv när jag säger det hära utan för många andra likså. Varför är vi villiga att blunda för saker vi redan vet om händer och kommer hända? Is love really worth it? I'm searching for the answers on so many questions, but i can't seem to find them..

Hur många gånger har vi inte fått höra "jag har förändrats" och trott på det? Jag säger en sak- från vad jag har sett och upplevt så förändras folk inte. Du är alltid den du en gång var och om även du förändras för stunden så finns ditt riktiga jag alltid runt hörnet och den dära du kommer alltid komma ut igen, vare sig det är efter dagar, veckor, månader eller år.  

And i'm not only speaking from one experience but several.

Ska socialisera mig igen. Kram.