the worst battle is between what you know and what you feel.

Dom senaste timmarna har gått åt till att kolla på videoklipp på mig och min släkt från den tid då jag var 3-8 år gammal ungefär. Jag var typ världens retard och då ska vi inte prata om min bror som inte slutade prata för en sekund ens, stackars mamma. 

Allting var så lätt, och alla personer du älskade och älskar var samlade på ett ställe- du hade allihopa runt omkring dig och din värld kretsade runt dom. Nu är allting en helt annan femma och jag tror att vi faktiskt måste börja värdesätta dom som faktiskt fortfarande bryr sig om oss och fortfarande finns kvar trots allt mer än vad vi gör.
Jag tror att vi glömmer hur mycket dom betyder för oss och hur mycket dom gjort för att ta oss hit. Det är lätt att glömma och ta förgivet men ena sekunden finns dom inte där, just dom få personer du trodde skulle finnas där för evigt gör dig till inget annat än luft, och du undrar om det ens är möjligt- ja. 
Och på något konstigt sätt suger det åt sig att uppmärksamhet och du glömmer bort dom som fortfarande är kvar.

Finaste ♥